Gick inte på DBT terapin i dag. Jag mådde helt enkelt för dåligt och var för trött. Jag är alltid trött och hur mycket jag än sover verkar det inte hjälpa. Kan bero på att det är ett krig i mitt huvud hela tiden som tär på min energi. Eller så är det helt enkelt nått jävla uttröttningssyndrom. Det har varit så i något år nu. I alla fall stannade jag hemma, jag rökte, funderade på om jag skulle äta eller inte och kollade på Badlands. Jag tror jag är född i fel decennium, finns så många decennier som skulle vara bättre än det här, tror man. Det var säkert lika pissigt som nu, men man börjar drömma och önska sig bort till en annan verklighet. 

 

Just nu sitter jag här och ser verkligen ingen mening med något, har inget att göra och borde snart sova. Jag kanske borde läsa lite. Köpte The Catcher in the Rye, men har bara läst två sidor ut den. Har i alla fall varit i min svacka ett tag nu, och ska på utvecklingssamtal i morgon. Ser inte fram emot det, ser inte fram emot något. 

Mina känslor är avtrubbade och jag ser världen genom ett grått filter. Kriget har berövat mig på min utbildning, mitt minne, min tidsuppfattning, mitt intresse, mina sociala förmågor, mina ord, vänner, mina drömmar, min motivation, min framtid och mig. 

 

Det var inte så här jag föreställde mig det skulle bli. Jag föreställde jag mig inte ett liv med terapi, psykologer, möten med socialen, kliniker, piller hit och dit, självmordförsök, förstörda armar och lår, rökta lungor, självdestruktivt beteende, ångestattacker, panikattacker eller sömnlösa nätter. Jag föreställde mig aldrig det. Jag föreställde mig aldrig det. 

 

Jag hade en riktig grov jävla ångestattack i går. Känns alltid som att vara i brinnande rum, alla andra är lugna, det brinner inte för dem och jag försöker desperat att vara att vara lugn som de andra, men röken från elden gör det svårt för dig att andas och allt du kan göra är att vänta tills att elden ska brinna ut.

 

 

Det första mötet i grupp var allt jag trodde det skulle vara och mer... Stela tystnader, obekväma, livströtta ungdomar och äver engagerade ledare. Jag observerade andra gruppmedlemmar, de flesta verkade jävligt trötta på livet som man skulle varit om man fått plats på gruppterapin. Vi gjorde en jävla massa övningar, vi t.ex. höll i en klump snö som ledaren hade gett oss och bara höll i den. Vi skulle beskriva hur det kändes, det stacks och många tyckte det var obehagligt men jag tyckte det var skönt. Efter ett tag domnade handen. Vi hade en 30 minuters paus, alla gick ut och tog luft, eller ja, förtärde den. Jag hade inga cigaretter med mig, men det var en snäll kille som bjöd mig på en malboro röd. Han var tyst och verkade riva bort skin från fingrarna som jag. Alla verkade helt okej, hade träffat en av dem förut en av gruppmedlemmarna förut på en fest. Det var en jävla massa regler som "inga sexuella relationer med andra i gruppen", "inga diskussioner om droger", det såklart kunde ledarna inte kontrollera och vi diskuterade alkohol. Försökte prata med alla, men orkade verkligen inte. På vägen hem åkte de flesta åt andra håll, men snubben som bjöd mig på cigg hade sällskap med mig. Vi pratade om massa skit och jag överröste honom med frågor. Verkade skön. 

 

Nu är jag bara jävligt arg på alla och mig själv. Mamma sa bokstavligen åt mig att jag skulle ta livet av mig och att ingen ville ha mig, pappa klagar på att jag inte klarar av något och bara allmänt talar ner åt mig. Här en liten jävla dealbreaker, jag gör det JAG TYCKER ÄR NÖDVÄNDIGT, inte vad du tycker är nödvändigt, utan jag. Jävla horor allihoppa. Gråtit nått så enormt och pappa hade tydligen ingen aning om att mamma slagit mig sedan tidigare, jävla hora. VILL BARA DÖ. Jag vet inte hur jag bidrar till samhället eller världen alls, kanske är lika dålig som min mamma säger att jag är och lika värdelös som min pappa säger att jag är, en jävla parasit. FAN TA ALLT. Ska ut och röka och försöka lugna mig lite, helvete vad livet suger just nu. Allt suger, hatar alla människor, min omgivning och mina föräldrar. INGEN FÖRSTÅR MIG. INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT HJÄLPA MIG. JAG KOMMER ALDRIG HITTA LÅNGVARIG GLÄDJE. Hade inte råd med malboro så köpte ett paket Camel blå. Mamma var den som triggade mig att börja gråta, hon kallade mig saker och sa massa grejer, som att hon ville jag skulle dö. Fan jag ska dö, jag tänker ta mitt liv om jag inte fått hjälp inom ett år. 

Min PTSD var extra dålig i dag. Pratade med en person, blev borderline arg på honom och sa att jag hatade honom och berättade att jag verkligen inte förstod varför han var med mig. Det var därför jag blev så arg också, för han har ingen anledning till att vara med mig egentligen, och så kom alla flashbacks, på allt som sagts till mig och det var därför jag fick en ångestattack. Kunde knappt andas och hulkade som en jävla gris när jag grät. Tyck inte synd om mig vad ni än gör, vad som helst men inte något medlidande. Sen när han påpekade att det finns andra mycket snyggare än mig, han sa inte dem exakta orden, men något i stil att han skulle frågat ut henne och att hon såg extremt bra ut. Det gjorde ont. Jag vet att jag inte är något speciellt, okej? Du behöver inte gnugga och gnida in det i mitt ansikte och mina ögon genom att visa bilder på henne. Fan. Dryckit sig full på en vardag också, börjar påminna mig om gammalt skit (PTSD). 

 

Dessa senaste dagar har varit extra jobbiga i sig. Jag grät inte bara för situationen ovanför, men också något som hände tidigare i dag. Jag är besviken på mig själv och kändes som jag gjorde den andra personen med. Ingen ansvarskänsla, jag försökte mitt bästa men kändes som hon hatade mig. 

 

I morgon ska jag till DBT. Oftast sitter jag bara där och vill därifrån, men jag antar att något går in även fast jag inte är helt närvarande. Är utmattad och försökte lyssna på musik så högt att jag fick ont i öronen, det kan hjälpa i bland, men inte alltid. Som tur har jag en jävligt bra vän som faktiskt verkar bry sig.

 

 

FAN, FAN, FAN! Jag kan inte uttrycka någonting jag tänker just nu, det är för mycket. Min egna hjärna dödar mig, jag är min egna hjärna. Jag hatar när folk frågar vad det är som gör mig ledsen eller deprimerad; antingen är det ALLT eller INGET, bokstavligen. Men ingen förstår ju det, nej. Det är en förbannelse och en välsignelse att känna allt så starkt och djupt. Det gör så ont. Det är som att vara med sina bara knän i krossat glas och salt. Om det kommer vara så här för alltid kan ni räkna med att jag är borta om ett år. Märker att det blev väldigt egocentrerat men vet ni vad, jag orkar inte bry mig, ingen läser detta ändå.

 

Att inte bli tagen på allvar när det är som värst är nog det värsta man kan uppleva. Jag vet hur ni fungerar, det är sånna exempel på mänskligt beteende som får mig att vilja ge upp. 

 

Och bara för att jag inte når toppen på er jävla betygsskala betyder det inte att jag är inkompetent. Dem vill att du ska passa in i samhället, dem vill inte att du ska få egna idéer och dem vill inte du ska tänka utanför deras låda. Bäst, bäst på att vara medelmåttig! Fan ta skolsystemet också. Din själ och fem ångestattacker senare får du tillbaka ett C, 15 poäng. Det tar dig inte någonstans med detta skolsystem. Men det är ju inte så det funkar, ni kollar bara vad som uppfyller era jävla krav på att vara medelmåttig i samhället. 

 

 

Okej, då kör vi. Ännu ett försök att starta upp en blogg, en plats på internet där jag kan skriva om min fuckade världsbild samt mina fuckade tankemönster, inte för att någon annan kommer läsa den, men om jag klarar mig till vuxenlivet så kan jag alltid gå tillbaka till denna blogg och säga: "Wow, jag gjorde det", "Vilket helvete det var, men jag överlevde det". För er som kan relatera kan jag skriva för er också, jag ska skriva för alla dem som lider i tystnad.

 

Jag har skrivit under ett kontrakt, ett kontrakt att leva i minst ett år till för behandling. För att vara ärlig skiter jag fullständigt i detta "kontrakt" om jag är i min svacka. Den ända anledningen varför jag fortfarande är kvar på denna skithåla till jord är för andras skull. Samhället anser självmord som själviskt och depression som en fas, jag kan hålla med om båda men en frågeställning som kommer tillbaka till mig gång, på gång är följande: Är det mer själviskt att ta livet av sig än att tvinga någon leva ett liv där de ständigt lider? Depression kan mycket väl vara en fas och försvinna inom några månader, men det kan också vara så länge du lever. Psykisk ohälsa är tabu-belagt och anses inte som ett riktigt problem i samhället. Är det just därför vi inte ser den? Är det just därför depression eller annan psykisk ohälsa inte syns konkret som bölder på ditt skinn. Är ärren inte konkret nog för er? Ärren som uppstår av självskadning, av att någon som skär i sitt eget skinn. De som skär för andras skull (uppmärksamhet etc.) har jag dock ingen respekt för, eller de som hävdar att de skär för att det är det andra vill. Det är ingen annnan än du själv som drar rakbladet över dina armar. Människor självskadar för olika skäl, om jag känner för det kan jag skriva mitt i ett annat inlägg.

 

♡ Nu ska jag inte säga att jag bara är deprimerad, jag har mina stunder då jag är lycklig, men dem är oftast väldigt få. Jag lider av PTSD, Borderline Personlighetsstörning och Depression. Det här är min blogg. ♡