Det första mötet i grupp var allt jag trodde det skulle vara och mer... Stela tystnader, obekväma, livströtta ungdomar och äver engagerade ledare. Jag observerade andra gruppmedlemmar, de flesta verkade jävligt trötta på livet som man skulle varit om man fått plats på gruppterapin. Vi gjorde en jävla massa övningar, vi t.ex. höll i en klump snö som ledaren hade gett oss och bara höll i den. Vi skulle beskriva hur det kändes, det stacks och många tyckte det var obehagligt men jag tyckte det var skönt. Efter ett tag domnade handen. Vi hade en 30 minuters paus, alla gick ut och tog luft, eller ja, förtärde den. Jag hade inga cigaretter med mig, men det var en snäll kille som bjöd mig på en malboro röd. Han var tyst och verkade riva bort skin från fingrarna som jag. Alla verkade helt okej, hade träffat en av dem förut en av gruppmedlemmarna förut på en fest. Det var en jävla massa regler som "inga sexuella relationer med andra i gruppen", "inga diskussioner om droger", det såklart kunde ledarna inte kontrollera och vi diskuterade alkohol. Försökte prata med alla, men orkade verkligen inte. På vägen hem åkte de flesta åt andra håll, men snubben som bjöd mig på cigg hade sällskap med mig. Vi pratade om massa skit och jag överröste honom med frågor. Verkade skön. 

 

Nu är jag bara jävligt arg på alla och mig själv. Mamma sa bokstavligen åt mig att jag skulle ta livet av mig och att ingen ville ha mig, pappa klagar på att jag inte klarar av något och bara allmänt talar ner åt mig. Här en liten jävla dealbreaker, jag gör det JAG TYCKER ÄR NÖDVÄNDIGT, inte vad du tycker är nödvändigt, utan jag. Jävla horor allihoppa. Gråtit nått så enormt och pappa hade tydligen ingen aning om att mamma slagit mig sedan tidigare, jävla hora. VILL BARA DÖ. Jag vet inte hur jag bidrar till samhället eller världen alls, kanske är lika dålig som min mamma säger att jag är och lika värdelös som min pappa säger att jag är, en jävla parasit. FAN TA ALLT. Ska ut och röka och försöka lugna mig lite, helvete vad livet suger just nu. Allt suger, hatar alla människor, min omgivning och mina föräldrar. INGEN FÖRSTÅR MIG. INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT HJÄLPA MIG. JAG KOMMER ALDRIG HITTA LÅNGVARIG GLÄDJE. Hade inte råd med malboro så köpte ett paket Camel blå. Mamma var den som triggade mig att börja gråta, hon kallade mig saker och sa massa grejer, som att hon ville jag skulle dö. Fan jag ska dö, jag tänker ta mitt liv om jag inte fått hjälp inom ett år.