FAN, FAN, FAN! Jag kan inte uttrycka någonting jag tänker just nu, det är för mycket. Min egna hjärna dödar mig, jag är min egna hjärna. Jag hatar när folk frågar vad det är som gör mig ledsen eller deprimerad; antingen är det ALLT eller INGET, bokstavligen. Men ingen förstår ju det, nej. Det är en förbannelse och en välsignelse att känna allt så starkt och djupt. Det gör så ont. Det är som att vara med sina bara knän i krossat glas och salt. Om det kommer vara så här för alltid kan ni räkna med att jag är borta om ett år. Märker att det blev väldigt egocentrerat men vet ni vad, jag orkar inte bry mig, ingen läser detta ändå.

 

Att inte bli tagen på allvar när det är som värst är nog det värsta man kan uppleva. Jag vet hur ni fungerar, det är sånna exempel på mänskligt beteende som får mig att vilja ge upp. 

 

Och bara för att jag inte når toppen på er jävla betygsskala betyder det inte att jag är inkompetent. Dem vill att du ska passa in i samhället, dem vill inte att du ska få egna idéer och dem vill inte du ska tänka utanför deras låda. Bäst, bäst på att vara medelmåttig! Fan ta skolsystemet också. Din själ och fem ångestattacker senare får du tillbaka ett C, 15 poäng. Det tar dig inte någonstans med detta skolsystem. Men det är ju inte så det funkar, ni kollar bara vad som uppfyller era jävla krav på att vara medelmåttig i samhället.