Okej, då kör vi. Ännu ett försök att starta upp en blogg, en plats på internet där jag kan skriva om min fuckade världsbild samt mina fuckade tankemönster, inte för att någon annan kommer läsa den, men om jag klarar mig till vuxenlivet så kan jag alltid gå tillbaka till denna blogg och säga: "Wow, jag gjorde det", "Vilket helvete det var, men jag överlevde det". För er som kan relatera kan jag skriva för er också, jag ska skriva för alla dem som lider i tystnad.

 

Jag har skrivit under ett kontrakt, ett kontrakt att leva i minst ett år till för behandling. För att vara ärlig skiter jag fullständigt i detta "kontrakt" om jag är i min svacka. Den ända anledningen varför jag fortfarande är kvar på denna skithåla till jord är för andras skull. Samhället anser självmord som själviskt och depression som en fas, jag kan hålla med om båda men en frågeställning som kommer tillbaka till mig gång, på gång är följande: Är det mer själviskt att ta livet av sig än att tvinga någon leva ett liv där de ständigt lider? Depression kan mycket väl vara en fas och försvinna inom några månader, men det kan också vara så länge du lever. Psykisk ohälsa är tabu-belagt och anses inte som ett riktigt problem i samhället. Är det just därför vi inte ser den? Är det just därför depression eller annan psykisk ohälsa inte syns konkret som bölder på ditt skinn. Är ärren inte konkret nog för er? Ärren som uppstår av självskadning, av att någon som skär i sitt eget skinn. De som skär för andras skull (uppmärksamhet etc.) har jag dock ingen respekt för, eller de som hävdar att de skär för att det är det andra vill. Det är ingen annnan än du själv som drar rakbladet över dina armar. Människor självskadar för olika skäl, om jag känner för det kan jag skriva mitt i ett annat inlägg.

 

♡ Nu ska jag inte säga att jag bara är deprimerad, jag har mina stunder då jag är lycklig, men dem är oftast väldigt få. Jag lider av PTSD, Borderline Personlighetsstörning och Depression. Det här är min blogg. ♡