Min PTSD var extra dålig i dag. Pratade med en person, blev borderline arg på honom och sa att jag hatade honom och berättade att jag verkligen inte förstod varför han var med mig. Det var därför jag blev så arg också, för han har ingen anledning till att vara med mig egentligen, och så kom alla flashbacks, på allt som sagts till mig och det var därför jag fick en ångestattack. Kunde knappt andas och hulkade som en jävla gris när jag grät. Tyck inte synd om mig vad ni än gör, vad som helst men inte något medlidande. Sen när han påpekade att det finns andra mycket snyggare än mig, han sa inte dem exakta orden, men något i stil att han skulle frågat ut henne och att hon såg extremt bra ut. Det gjorde ont. Jag vet att jag inte är något speciellt, okej? Du behöver inte gnugga och gnida in det i mitt ansikte och mina ögon genom att visa bilder på henne. Fan. Dryckit sig full på en vardag också, börjar påminna mig om gammalt skit (PTSD). 

 

Dessa senaste dagar har varit extra jobbiga i sig. Jag grät inte bara för situationen ovanför, men också något som hände tidigare i dag. Jag är besviken på mig själv och kändes som jag gjorde den andra personen med. Ingen ansvarskänsla, jag försökte mitt bästa men kändes som hon hatade mig. 

 

I morgon ska jag till DBT. Oftast sitter jag bara där och vill därifrån, men jag antar att något går in även fast jag inte är helt närvarande. Är utmattad och försökte lyssna på musik så högt att jag fick ont i öronen, det kan hjälpa i bland, men inte alltid. Som tur har jag en jävligt bra vän som faktiskt verkar bry sig.

 

 

FAN, FAN, FAN! Jag kan inte uttrycka någonting jag tänker just nu, det är för mycket. Min egna hjärna dödar mig, jag är min egna hjärna. Jag hatar när folk frågar vad det är som gör mig ledsen eller deprimerad; antingen är det ALLT eller INGET, bokstavligen. Men ingen förstår ju det, nej. Det är en förbannelse och en välsignelse att känna allt så starkt och djupt. Det gör så ont. Det är som att vara med sina bara knän i krossat glas och salt. Om det kommer vara så här för alltid kan ni räkna med att jag är borta om ett år. Märker att det blev väldigt egocentrerat men vet ni vad, jag orkar inte bry mig, ingen läser detta ändå.

 

Att inte bli tagen på allvar när det är som värst är nog det värsta man kan uppleva. Jag vet hur ni fungerar, det är sånna exempel på mänskligt beteende som får mig att vilja ge upp. 

 

Och bara för att jag inte når toppen på er jävla betygsskala betyder det inte att jag är inkompetent. Dem vill att du ska passa in i samhället, dem vill inte att du ska få egna idéer och dem vill inte du ska tänka utanför deras låda. Bäst, bäst på att vara medelmåttig! Fan ta skolsystemet också. Din själ och fem ångestattacker senare får du tillbaka ett C, 15 poäng. Det tar dig inte någonstans med detta skolsystem. Men det är ju inte så det funkar, ni kollar bara vad som uppfyller era jävla krav på att vara medelmåttig i samhället. 

 

 

Okej, då kör vi. Ännu ett försök att starta upp en blogg, en plats på internet där jag kan skriva om min fuckade världsbild samt mina fuckade tankemönster, inte för att någon annan kommer läsa den, men om jag klarar mig till vuxenlivet så kan jag alltid gå tillbaka till denna blogg och säga: "Wow, jag gjorde det", "Vilket helvete det var, men jag överlevde det". För er som kan relatera kan jag skriva för er också, jag ska skriva för alla dem som lider i tystnad.

 

Jag har skrivit under ett kontrakt, ett kontrakt att leva i minst ett år till för behandling. För att vara ärlig skiter jag fullständigt i detta "kontrakt" om jag är i min svacka. Den ända anledningen varför jag fortfarande är kvar på denna skithåla till jord är för andras skull. Samhället anser självmord som själviskt och depression som en fas, jag kan hålla med om båda men en frågeställning som kommer tillbaka till mig gång, på gång är följande: Är det mer själviskt att ta livet av sig än att tvinga någon leva ett liv där de ständigt lider? Depression kan mycket väl vara en fas och försvinna inom några månader, men det kan också vara så länge du lever. Psykisk ohälsa är tabu-belagt och anses inte som ett riktigt problem i samhället. Är det just därför vi inte ser den? Är det just därför depression eller annan psykisk ohälsa inte syns konkret som bölder på ditt skinn. Är ärren inte konkret nog för er? Ärren som uppstår av självskadning, av att någon som skär i sitt eget skinn. De som skär för andras skull (uppmärksamhet etc.) har jag dock ingen respekt för, eller de som hävdar att de skär för att det är det andra vill. Det är ingen annnan än du själv som drar rakbladet över dina armar. Människor självskadar för olika skäl, om jag känner för det kan jag skriva mitt i ett annat inlägg.

 

♡ Nu ska jag inte säga att jag bara är deprimerad, jag har mina stunder då jag är lycklig, men dem är oftast väldigt få. Jag lider av PTSD, Borderline Personlighetsstörning och Depression. Det här är min blogg. ♡